The Thin White Duke

	Välkommen till bygget av The thin white duke. En historia om en bandlös elbas. Den här basen börjar sitt liv 1994 i Göteborg. Jag går i lära hos Göteborgs fiolbyggarförening och efter att ha byggt akustiska instrument ville jag prova på nått annat. Vid den tiden hade jag både en Rickenbacker 4001 och en 4003 i min ägo så jag antar att någon av dem stod som mall. Det blev dock bara en halvfärdig sak, kropp och hals med rätt halsvinkel men inte mycket mer än så. 2003 åkte den med i flytten till Åsarna där den höll på att bli ved till kaminen! 2005 kom vi båda till Fåker. Så hittade jag den igen förra sommaren och började kolla vad man kunde göra med den.
Den genomgående hallsen var ok. Men vanlig standardhals av två lamminat. Bättre kunde det bli! Så med en hyvel från Claes Olson började jag på en 7-lamminatshals istället. Det innebar såklart att jag sågade isär den redan färdiga kroppen från -94 Men va tusan gjorde det! En ny genomgående hals av 7 lönnlamminat gjordes iordning med 90 graders vridning på varannat lamminat för att få en så stabil konstruktion som möjligt. Därav de olika färg och mönsterskiftningarna på bilderna.
	De gamla och oerhört vältorkade vingarna från -94 återvanns och limmades på igen på den modifierade halsen. På bilden syns den lilla vinkel på ungefär 2 grader som halsen får gentemot kroppen. Det betyder att man får slipa ner mittdelen på framsidan av basen samt slipa ner vingarna på baksidan av basen för att få tillbaka en plan yta. Men va tusan, de finns ju planslipar! Det gick bara åt två stycken! De fina brännmärkena är resultatet av att snåla med sandpapper på slipmaskiner. Det luktar dessutom för djävligt!
Eftersom jag bor i Jämtland och kommer att släpa TTWD in och ut, sommar som vinter, i kyla och regn (och i solsken en dag per år) samt att jag vill ha en grymt tunn och smäcker hals så måste den byggas stabilt. Det räcker inte med en välkonstruerad 7-lamminatshals, det måste till något mer. Vad att göra? Jo, man kan ju fräsa in grafitstänger i halsen och det är dessa som syns på var sin sida om den dubbelverkande dragstången. De här grafitstängerna (carbon rods) ska enligt någon....vara 3 ggr starkare än stål! Hopp, fan trot men kanske ändå.....så vi provar väl. Fender har ju börjat med dem också så helt fel kan det ju inte vara.
	En liten Dremmel är en gitarrbyggares bäste vän (om ölen tagit slut). Stewart MCDonald är en bra shop att hitta verktyg och prylar på för den som vill prova.
Grafiten limmas med något superstakt lim. Dessa ska ju aldrig tas upp eller bytas igen så man behöver inte tänka på att man ska kunna få upp limmet igen. På med värsta superlimmet alltså. På bilden ser man tydligt också hur de olika lamminaten ligger. De är alltså vrida 90 grader emot varann.
	Peter den store, från Åsarna, drog till Havajji för något år sen. Kul för honom. Som tur var så kände han till min smått sjuka böjelse för avvikande sorter, ja träsorter alltså. Så han kom hem med tre skumma träbitar varav det bara var en som jag kände till innan. Under en längre tid hade jag tänkt att TTWD skulle få en mick av MM typ i stallet men jag behövde en cool mickkåpa till den. Därför kom jag på den kanske inte helt lyckade ideén att göra en i Koa-trä. Nåväl den gjordes och finns så den fick komma med på bild iaf.
De här var lurigt. Inte svårt men ....lurigt. Lysdioderna i halsen måste ju ha ett par kablar för strömförsörjningen och hur skulle de dras då? Efter lite grunnande kom jag fram till att det bästa var ett långt hål från kontrollutrymmet rakt in under greppbrädan för att sedan borra ett från framsida och in som möter det första, hänger du med? Från kontrollutrymmet borrades sedan ett hål till, till batterifacket....som ännu inte är gjort på bilden. Lägg märke till de mycket fräcka glasögonen, som jag bara får använda i källaren för resten av familjen! Synd, man kan se jättemycke med dem ;-)
	Greppbrädan är ebenholtz (ebony) från Madagaskar. Nästan helt naturligt svart och lika utrotningshotad som en saab 92. Stenhårt och svårt att både borra och fräsa i. Och jag min idiot skulle göra båda! Som sidomarkering valde jag runda 3 mm lysdioder. Först provade jag röda men det såg inte snyggt ut så det blev istället kallvita vilka går lite, men bara lite i blått. Dessa sitter inte som brukligt mellan bandstavarna utan istället exakt på det ställe där en bandstav annars skulle ha varit. Man får alltså en liten guidning så man slipper spela så jämrans surt.
Här syns första försöket med röda leds.
	Varje lysdiod är parallellkopplad vilket gör att om en pajar så pajar även spisen, torktumlaren, växthusbelysningen samt grannens intenetuppkoppling. Inte. Varje led har sitt eget förkopplingsmotstånd så det ska nog hålla en stund. Allt är ingjutet i epoxy och planslipat så att greppbrädan behåller sin stabilitet.
Här är de vita ledsen på plats och kollas innan de gjuts in. Mycket krympslang blev det.
	Sen är det ju bara att klaffsa ihop eländet. Man kan använda 379 tvingar men jag använder bara 9. I bakgrunden syns lite goa träbitar till akustiska instrument bl.a ett par satser koa.
Jaha då har vi kommit så här långt då. Som synes är det lite blandat med både väldigt snyggt trä men även lite fult trä. Inte dåligt men utseendemässigt fult. Så den behöver färg! Nu börjar namnet göra sig påmint igen och en vit färg är det ända som existerar. Namnet är som du redan säkert vet en av Bowies karaktärer. Alltså vit, men hur vit då och vilken vit färg? Typ vitvit eller sjukvit eller....... En gång gjorde jag en strata som först betsades svart, sedan slipades nästan ren igen men med svart kvar i ådringen för att sedan lacka med transparent röd lack. Det blev.....skitsnyggt! Kunde man göra något liknande här?
	Nej, fy tusan vad illa det gick! Inte en chans, lönnen ville inte veta av något sådan. Nähä så slipa ner till trärent igen. Ett par lager vit grundfärg av tvivelaktig sort sprutades på. Sedan var det dags att hitta rätt vit kulör. De första blev en vitvit och fy fan vad fult det blev, typ sjukhusvitt. Extremt fult. Den andra skulle var antikvit sades de. Jodu, det blev grått, jättekul! Men på tredje försöket hittade jag en vit som blev lite vaniljvit. Helt rätt till den svarta hardwaren.
Om man nu inte har en lackbox vad gör man då? Tja man tar sitt växthus såklart. Ber så snällt alla tomater att fara å flyga för här har man minsann viktigare saker för sig. Jag använder vanliga sprayburkar, ingen fancy kompressor eller sånt. Och det funkar! Men det är svårt och jobbigt för det måste bli bra. Att slipa lacken, för hand, tog mer än två månader! Till slut blev hela halsen lackad, hade inte tänkt det först som syns på bilden. Återstår en gäng lager klarlack dock.
	I "nästan klar" skick. Stämmisar och stall är från Gotoh. En bra grej är det uppåner vända stratajacket vilket är snällare mot kabeln som man ändå alltid ska dra bakom axelbandet. Så här blir den grejen mycket enklare! Jacket funkar också som strömbrytare för lysdioderna. Micken blev till slut en MEC Dynamic correction som låg hemma i micklådan. Funkar väl..... Tja, nästa bas blir en valnötspaj med lönnfyllning kryddad med en 15-lamminats hals. Fast först måste jag bli kompis med tomaterna i växthuset igen........Ha de! FAKTA Kropp: Hard rock maple, lönn Genomgående hals: Har rock maple, lönn Greppbräda: Madagaskar Ebenholtz, Ebony Bandmarkeringar: Vita LED Kantbindning huvud: Jakaranda, Rosewood Stall: Gotoh 510 Stämskruvar: Gotoh 720 Mick: 1 st MEC Dynamic Correction Jack: Stratatyp 180 grader vänd Hardware: Svart Färg: Vaniljvit Ström: 9 Volt, batterilucka på baksidan Skärmning: Kopparplåt